|
|
| DJ_Laszlo |
Lite sent, men wtf, i brist på annat - och för att jag helt enkelt inte har något liv (och om möjligt, än mer reta gallfeber ur er som inte var med på kryssningen) - a short partyreport:
Ett stort tack till Monday Bar, Cream, Silja Line och framförallt jockarna och besökarna på kryssningen som gjorde den här resan till bland det mest minnesvärda jag någonsin upplevt.
Med en vätskebalans som kommer att ta veckor att återställa, värk i varenda led, från hälarna till axlarna, hes som en knubbsäl som käkat sandpapper till middag och nästan 4000 kronor fattigare så kan jag ändå utan den minsta ångesten påstå att resan är/var värd precis allt detta.
Med de två tidigare MondayBar kryssningarna i bagaget låg ribban inför förväntningarna minst sagt ganska högt, och planerna brukar de gångerna ha en tendens att gå käpprätt åt helvete - men inte denna gången. Förväntningarna var skyhöga, men inte i närheten av vad som infriades.
Resan började litet knackigt då den andra chauffören i vårt resesällskap var nära att mista körkortet utanför Jönköping. Lyckligtvis blev så inte fallet - annars hade jag fått sitta bakom ratten resten av denna resan, vilket jag ganska ogärna hade gjort.
När vi hur som helst hade kommit upp till Stockholm kollade vi läget på Scandic Hotell för att se om där fanns några lediga rum - vilket det gjorde. Vi hade redan bokat rum på Hotell Comfort inne i stan, men Scandic låg bara en snorloska från Värtahamnen - och det var dessutom mycket billigare, så valet var enkelt. De andra rummen gick bra att avboka, och äntligen så började saker gå våran väg....
(tills vi parkerade bilen i ett parkeringshus bara runt hörnet)
Parkeringen kostade 120 kronor per dygn, men automaten tog bara mynt och en massa mysiska kort som ingen använder. Av en ren tillfällighet var det denna dagen ingen av oss som hade 240 kronor i mynt undanstoppade i bakfickan, så då fick vi snällt traska runt i hamnen en bra stund för att kunna växla lite pengar. Efter många om och men växlade en snäll gubbe i en av butikerna inne på hotellet in 250 kronor åt oss...
I ENKRONOR.
Nåja - det spelar kvitta, vi hade i alla fall till slut fått tag på växel. Det dröjde dock inte länge innan nästa käpp fastnade i hjulet; automatjävlen blev mättad efter 70 enkronor och började spotta ut våra pengar igen.
Vi slog en signal till Carpark - de talade om för oss att automaten inte ens var inkopplad, så det var bara att ställa bilen där - free of charge - och se glad ut.
Detta tog vi givetvis som en glad nyhet - bortsett från att vi ödlsade bort dyrbar tid på att hitta växelpengar som vi inte hade användning för - till två dagar senare då vi skulle hämta bilen och åka hem. Vi kom då nämligen över huvudtaget inte in i parkeringshuset. Efter ett par samtal till höger och vänster fick vi reda på att parkeringshuset inte ens hade öppnat och det inte var meningen att vi över huvudtaget skulle kommit in där med bilen. Det lustiga var också att INGEN hade nyckel till garaget, och ingen av de vakthavande bolagen vi ringde till heller visste vem som hade nyckel. Den ena bad oss ringa den andra, som bad oss ringa den tredje, som bad oss ringa den första. Artonhundrafjorton samtal senare fick vi äntligen tag på en snubbe som hade nyckel - men han bodde 3,5 mil därifrån. Det tar en tre fjärdedels evigheter att köra den sträckan inne i Stockholm.
Vi traskade då tillbaka till hotellet för att få i oss lite frukost - klockan tre på eftermiddagen - men givetvis var restaurangen stängd. Då fick vi snällt sitta i lobbyn, trötta och hungriga som en flock hyenor, och vänta.
Men förutom dessa små ovesentliga missöden, som vi ju trots allt tog med en klackspark, var allt så fullbordat det någonsin kunde blivit.
Jag hade hört talas en del om Joel Mull tidigare, men aldrig hört honom spela. Det var trots allt Armin jag åkte dit för att se - tyvärr(?) var det sånt jävla ös på technogolvet, att vi hade svårt för att slita oss. Joel Mull levererade den ena näsblodstechnodängan efter den andra - Eric Prydz och Darren Christian gjorde oss heller inte besvikna, även om Darren Christians spelning var snäppet vassare dagen efter. Markus Schultz såg jag knappast röken av tack vare, (eller på grund av?) Joel Mull.
Jag fick hur som helst uppleva de nittio sista minuterna av Armins fyratimmarsspelning och det var helt sagolikt. Egentligen var det meningen att vi skulle gå och lägga oss, jag och min kompanjon (de andra i gänget hade gett upp sedan tidigare), vi skulle bara kolla läget en sista gång på det stora golvet, innan vi hade bestämt oss för att ge upp - men när vi hörde Armin’s Universal Religion Remix av As The Rush Comes på väg ner, långt borta i korridorerna, lade vi benen på ryggen och kutade som aldrig förr. När vi väl trängt fram oss, och in till dansgolvet, fans det ingen återvändo. Armin levererade den ena nötknäckar låten efter den andra. Bara för att nämna några: Kay D Smith and Marc Tall - Passive Resistance.....Avslutningen med hans egna ”Burned with desire” _OCH_ Paul van Dyk - Crush, som jag sprungit runt och nynnat på hela förbannade dagen, fick varenda hårstrå på kroppen att resa sig.
Helt fenomenalt...obeskrivligt...sagolikt...det går med ord inte beskriva hur magiskt det var. Magin fortsatte strax efter middagstid efter några timmars sömn då Darren Christian återigen klev upp bakom skivspelarna, denna gången på det stora golvet. Han spelade ett otroligt skönt tvåtimmars pass blandat med diverse härliga housedängor och progressive trance. Gabriel & Dredsden’s Anti Gravity Remix av Sarah Maclahlan’s Fallen var tveklöst bäst. Men kryssningens absoluta höjdpunkt fick dock vänta till allra sist - nämligen Tall Paul. VILKEN AVSLUTNING! Hans avslutande extratimma drog nästan ett par tårar ur mig. Jag var nära att svimma av utmattning den sista halvtimman, men det gick fan i mig inte att stå stilla. Strax innan sista låten, Da Hool - Meet her at the love parade, som fick publiken att bli helt vild, spelade han Renato Cohen - Pontape tillsammans med Tim Deluxe - It just won’t do acapellan, vilket i min mening var kryssningens i särklass mest minnesvärda stund. Jag rös i hela kroppen och ville aldrig att låten skulle ta slut. Ofattbart....
Ljuset var i världsklass, för att inte tala om ljudet. Trots öronproppar tjöjt det kraftigt i öronen på mig efteråt. Men detta var ändå inget mot vad det var på efterfesten på Källaren Dianas, nere på technogolvet. (Fråga mig inte hur vi pallade med en efterfest för det är fortfarande ett mysterium). Ljudet var inte specielt högkvalitativt, men det var så SATANS högt. Alldeles för högt i min mening. För mycket skrammel, och för klen bas. Utöver detta så fanns där heller inget att klaga på. Riktig näsblodstechno som lille Lasseman tycker som allra mest om.
Bussresan hem till hotellet var också något utöver det vanliga - jag kan inte förklara varför, men jag har på en busshållsplats aldrig garvat så mycket samtidigt som man var gränsen till att frysa ihjäl. Och samma sak åt tvåhundratolv taxibilar.
Nåväl...
...den här resan kommer jag att minnas en lång tid framöver...det finns väl egentligen bara två saker som slår detta och det är förra årets Valborgskryssning samt Dance Valley.
Finns det absolut något negativt att säga om en sådan här resa är att det tar en tid innan man åter kommit ner på jorden och har under den tiden jävligt svårt att se nöjet i att gå ut till de vanliga uteställena. Å andra sidan skulle jag inte kunna göra det även om jag så hade velat, med tanke på att jag inte har ett ruttet öre kvar på kontot. Men det är inget jag ångrar... |
|
|
| reveal |
| Skön rapport Laszlo, skrattade en hel del åt dina formuleringar :p Bästa rapporten hitintills, men lite kritik har jag :) Fan knappt hälften av rapporten som avser själva kryssningen ju :stongue: |
|
|
| Sand Leaper |
| Bwahahaah @ parkeringshistorien :stongue: :stongue: 250 enkroner w00t! :haha: |
|
|
| St_Andrew |
| haha, skön rapport lazlo :D speciellt det där med parkeringen..hehehe :D |
|
|
CLICK TO RETURN TO TOP OF PAGE
tranceaddict Forums Archive > Local Scene Info / Discussion > Europe > Europe - Sweden
|
